Hem > Irans historia, Iransk kultur, Resa till Iran > Recension av boken Irans dubbla ansikte

Recension av boken Irans dubbla ansikte

Nu har jag läst boken ”Irans dubbla ansikte” av Hooman Majd. Bokens originaltitel på engelska är ”The ayatolla begs to differ”, ungefär ”Ayatollan reserverar sig” som även ett kapitel i boken heter. Hooman Majd föddes i Teheran 1957, men bodde från han var ung utomlands med sin familj eftersom hans pappa var diplomat under Shahen. Han gick under uppväxten på internatskola i England och läste på universitet i USA, där han stannade efter den islamiska revolutionen 1979 i Iran. Majd arbetade inom film- och musikbranschen innan han började med skrivande och journalistik på heltid. Tidningar som han medverkat i är GQ, New York Times, New Yorker, New York Observer och Salon samt har medverkat i nättidningen Huffington Post från starten. Majd bor i New York men reser regelbundet tillbaka till Iran.

Hooman Majd

Hooman Majd

Boken känns mycket som en reseberättelse eller resereportage. Särskilt första biten av boken åker han runt i Iran och träffar olika typer av människor som han berättar om. Det är mycket intressant men det blir aningen segt och lite dåligt flyt i berättandet i början med många sidospår. Senare del av boken tycker jag är mer underhållande som mer handlar om Shia islam och politik. Dock så är han väl lite väl stolt över sitt släktskap med före detta presidenten Khatami och påpekar detta ett flertal gånger så man inte ska missa det. Majd berättar om sina möten med Khatami som han uttrycker stor beundran för som ledare och politiker. Så här skriver Majd i boken om sina samtal med tidigare presidenten Mohammad Khatami:

”Mohammad Khatami konverserar gärna och fast han är en äkta politiker och försiktig med vad han säger är han inte rädd för att visa upp sin ideologi. ”Iran förtjänar en mycket högre status än det har idag”, sa han till mig. ”Demokratin är när allt kommer omkring Irans enda hopp. Den västerländska demokratin bygger på kulturen och historien i väst. I Iran har vi vår egen kultur och historia och vår demokrati kommer att utformas utifrån vår kultur”. Försökte han säga att det måste vara en islamisk demokrati, undrade jag. ”Jag menar inte ´liberal demokrati´”, svarade han. ”Demokrati innebär att regeringen väljs av folket och att det har makten att byta ut den om det inte gillar den, men islam är en av grundpelarna för vår kultur och det kommer att påverka vår demokrati. Naturligtvis måste islam också anpassa sig till demokratin” , tillade han. Det är en uppfattning som gör att han står långt ifrån de inflytelserika konservativa präster som i en del fall anser att demokrati inte går att förena med islam, eller för att uttrycka sig mer exakt, med de konservativas gudagivna uppgift att regera.”

Jag har lärt mig en hel del om Iran genom att läsa boken även om jag ler och nickar igen kännande åt mycket. Till exempel det här med överdrifter och Tarof:

”Skrytsamma överdrifter, eller gholov, är nästan ett nationaldrag hos ett folk som länge har lidit av överlägsenhets/mindervärdeskomplex. Det skapar en effektfull kontrast mot det andra stora nationaldraget ta´rouf, den överdrivna artigheten, blygsammheten och självutplåningen som iranierna verkar vara födda att använda sig av. Det är därför vissa gräl i Iran fort övergår från att bägge inblandade bestämt förklarar att de har satt på varandras mödrar och systrar till att båda försäkrar att de är varandras lydiga tjänare eller något ännu värre.”

Jag har däremot lärt mig mycket om Shia islam från boken som gör att jag känner en bättre förståelse för kulturen och landet eftersom religionen är en så viktig del av kulturen i Iran. Intressant är hur han beskriver skillnaden mellan Shia islam i Iran och Sunni islam (som även finns i Iran men mest utanför Iran).

”Sunnierna, islams ortodoxa, om man så vill, tror på ett strikt islam som uppfattar Koranen bokstavligen som Guds ord, vilket inte ska tolkas av människan, medan shiamuslimerna med sitt prästerskap, ayatollor och andra, tvärtemot vad folk i allmänhet tror, har en mycket mer tolerant syn på att kyrkan kan tolka Koranen och Haditerna (Profeten Mohammeds uttalanden och handlingar enligt vittnen och forskare som skrivit ner dem) för massorna som kanske inte har de utbildningsmässiga och religiösa kvalifikationerna att göra det. Qom och Najaf (i Irak) är de två städer dit prästerna reser för att lära sig göra detta.”

Vidare så skriver han om andra skillnader mellan Shia och Sunni muslimer:

” Shiamuslimer kan till skillnad från sunnimuslimer genomföra sina morgon-, middags- och aftonböner antingen vid den aktuella tiden eller vid vilken tid som helst fram till nästa påbjudna bön. Detta är en av anledningarna till att det inte blir något avbrott i trafiken i iranska städer vid bönetid. Till skillnad från muslimska taxichaufförer i New York, där många kör åt sidan, vanligtvis till en bensinstation, och ber vid rätt tid gör inte ens fromma taxiförare i Iran paus när deras radio sänder ut kallelse till bön tre gånger om dagen.”

Jag har tidigare skrivit om den hemska trafiken i Iran som är helt livsfarlig men att tunga motorcyklar är förbjudna. I boken fick jag förklaringen till detta även om min fru sagt något liknande så förstod jag det nu genom beskrivningen i boken: ” Mujahedin hade varit en väpnad gerillagrupp som var bundsförvanter till Khomeini under upproret mot shahen, men hade blivit förbittrade över att de utestängdes från makten och därför inlett en bitter kampanj mot den islamiska republiken, först inne i landet men till slut från den bas som Saddam Hussein hade försett dem med i Irak. Ett antal högre ayatollor och till och med republikens andra president Mohammad Ali Rajai dödades under mujahedins kampanj och den nuvarande Högsta ledaren Ali Khamenei skadades i en bombattack. Operationer som inte var av självmordskaraktär utfördes ofta av män som flydde som passagerare bakpå motorcyklar. De allra starkaste motorcyklarna förbjöds till följd av detta och det är också anledningen till att det fortfarande inte går att köpa en motorcykel som har större motor än 150 kubik i Iran.”

Om jag ska ge ett betyg till boken så blir det 4+ på grund av den aningen sega inledningen och med lite dålig översättning på några ställen i början med anglisismer. Det är i alla fall den bästa boken om Iran som jag läst och som jag rekommenderar till alla som är nyfikna på Irans kultur, politik, religion och det iranska samhällets komplexitet. Jag tycker att författaren lyckas med att se Iran både ur ett västerländsk och ett iranskt perspektiv. Jag tycker därför att den svenska titeln ”Irans dubbla ansikte” är en mer träffande titel än originaltiteln. Han beskriver hur Iran och iranier har dubbla ansikten och de många paradoxer som finns. Iranier har ett offentligt ansikte och ett privat innanför trädgårdens murar där man har stor frihet att leva som man vill utan att myndigheterna lägger sig i. Majd berättar intressant om den iranska trädgården med dess höga murar som är till i första hand för att skydda privatlivet. Detta hade jag inte riktigt förstått när jag varit i Iran att det var privatlivet man främst vill skydda med murarna, utan jag trodde mer att det var ett skydd mot tjuvar även om det fyller den funktionen också. Kommer man dock ut på riktig landsbygd utanför byarna där hus står för sig själva så har man oftast ingen mur runt sitt hus. Majd berättar även om att för många iranier är det naturligt med klädreglerna att man ska dölja sig när man går ut: ”Att stirra anses av de flesta iranier inte vara opassande, ty alla som vågar sig ut anses ha placerat sig i allmänhetens ögon, vilket är anledningen till att män och även många kvinnor ivrigt försvarar kvinnans skyldighet att dölja sig och mannens skyldighet att klä sig anspråkslöst.” Detta är också en del av att man har en så stark uppdelning av offentligt och privat i Iran. Styrkan hos författaren är att kunna avkoda och förklara dessa kulturella spelregler som ter sig naturliga för iranier men för oss känns främmande och förklara dem på ett enkelt sätt som jag inte sett någon annan göra. För det behövs att man både förstår den västerländska och iranska kulturen. Där känner jag Majd som en utmärkt guide till att förstå Iran och iranierna ännu bättre och få fler pusselbitar till ökad kunskap.

Länkar:

Hooman Majds hemsida


  1. december 8th, 2010 i 11:38 | #1

    Hej vännen
    Jag känner Seyes Khatami väldigt bra och det som han sa till denna Homan är inte hans egna ord :) Detta är ord som DR Shariati har uttalat där både konservativa och reformister håller med. Även nuvarande ledaren är en som värderar Shariatis böcker högt och han är älskad av iranier förutom rojalister eftersom han är emot allt de anser är bra.
    Shariati säger” vi är varken européer eller något annat, vi är iranier och vår religion är islam och vår kultur är sammankopplad med islam. vår demokrati ska ha Islam, vår historia och vår kultur som grund”

    Gällande mujihadin, vad kan jag säga. De dödade många bra män som skulle ha gjort underverk nu, läser en bok om en kvinna som var delaktig under iran & irak kriget, jag ser henne som en jean d arc och hennes hat mot mujahdin är mer än det hat hon känner för de som bombar hennes hat


tre × 5 =